Lilla Jessicas försvinnande

Hon studerade dem på avstånd. Mamma Helena kröp runt på alla fyra i ett trädgårdsland och pappa Fredrik satt i en solstol och läste tidningen. De hade inte förändrats mycket, kanske hade pappas hår fått en tydligare grå nyans. Jessica tvivlade på att de skulle känna igen henne om hon gick fram till staketet och hälsade på dem. Hon hade mörka solglasögon och bar en hood-tröja och huvan täckte hela håret. Det var alldeles i början av juni och hon hade inte sett sina föräldrar i verkligheten på ganska exakt 20 år.

Jessica visste att hon inte skulle kunna stanna länge. Var det någonstans som Donquish skulle leta efter henne så var det just här, i föräldrarnas närhet. Hon ville egentligen bara gå fram till dem, presentera sig och få berätta om allt som hade hänt i hennes liv. Hon var nyfiken på att veta hur det var med dem och Josefin. Men samtidigt visste hon att det var omöjligt. I alla fall nu.

Möjligen om hon hade utelämnat detaljerna och förklaringen till hur det hade gått till. De skulle aldrig tro henne. Då, för tjugo år sedan, hade de förmodligen klappat henne på huvudet och lyssnat ingående till den fantasifulla berättelsen. En berättelse om hur alla andra människor stod stilla samtidigt som hon själv kunde gå runt och titta på dem, känna på dem och göra vad hon ville samtidigt som tiden stod stilla. Det var okej för en treåring att berätta sådana historier som om det vore på riktigt. Josefin hade ju till och med haft en låtsaskompis som ingen annan kunde se och hennes mamma hade förklarat att det var helt i sin ordning.

Men att en 23-åring skulle komma hem till sina föräldrar och berätta historier om hur tiden kunde stå stilla för somliga men inte för andra, det var för bra för att vara sant. De skulle aldrig tro henne. Det hade hon förmodligen inte gjort själv heller om hon inte hade upplevt allt. Men det fanns stunder då hon faktiskt tvivlade själv och väntade på att vakna upp, inspärrad på ett dårhus.

* * *

Det var den 11 juni 1987. Bara en månad efter hennes treårsdag. Tillsammans med sina föräldrar Helena och Fredrik och storasyster Josefin hade de åkt till stranden i Falsterbo för att bada. Fredrik låg på sin filt och läste Sagan om ringen som han brukade varje sommar. Nu var han snart halvvägs igenom den tjocka boken. Ett par somrar till så skulle han nog vara redo att börja läsa nästa del.

"Om de inte hinner göra film av den innan jag är klar", tänkte han för sig själv varje gång han öppnade den, tog ut bokmärket och började läsa Tolkiens mästerverk.
Mamma Anna satt också och läste. Men hon kastade hela tiden ett öga på de två små flickorna som lekte i sanden några meter bort. Jessica hade de senaste veckorna börjat försvinna så fort hon vände ryggen till. Det var precis som om hon sprang allt vad hon kunde bara man släppte henne med blicken. Ibland nästan räckte det med att Anna blundade i några sekunder så hade hennes lilla dotter försvunnit iväg någonstans.

Och det var precis vad som hände den där dagen.

Plötsligt satt Josefin ensam där bredvid sandslottet de två flickorna hade byggt upp bredvid den lilla bäcken som rann ut ur ett betongrör alldeles i strandkanten där gräset började. Jessica var borta.

* * *

Jessica satt i sanden och skulle precis lägga grunden till ett torn på slottet när allting runtomkring henne stannade till. Det var plötsligt helt tyst och Josefin satt som förstenad bredvid henne. Jessica skrattade högt. Det var inte första gången hon upplevde den här märkliga känslan. Det hände lite då och då. Plötsligt kunde mamma och pappa sitta helt stilla och tysta med stängda ögon. De varken hörde eller såg vad hon gjorde. De senaste månaderna hade hon börjat busa med dem när de hände. Hon gick ut ur rummet och in i ett annat rum, eller gömde sig bakom soffan och låg sedan och fnissade medan hon såg hur de letade efter henne.

Hon visste att det bara var frågan om några minuter innan de skulle börja röra sig igen. Hon reste sig och gick förbi mamma och pappa som båda satt förstenade med slutna ögonlock. Hon gick uppför gången mot parkeringen. Då fick hon plötsligt syn på något som väckte hennes intresse. Ungefär 40 meter bort stod en tjej och vinkade till henne. Jessica vände sig om och tittade på sina föräldrar igen. De satt fortfarande i precis samma ställning som tidigare och det gjorde alla andra runtomkring henne på stranden. Alla utom den andra tjejen som vinkade till henne och skrattade.

"Kom", ropade hon och Jessica sprang bort mot henne.

"Hej, vem är du?" frågade Jessica.

"Jag heter Petra. Vill du leka en lek?"

"Okej. Vad ska vi göra?"

"Vi cyklar hem till mig", sa Petra och pekade mot en cykel med barnstol som stod ett par meter bort.

Jessica tittade ännu en gång ner mot stranden där hennes föräldrar knappt syntes.

"De märker inget. Vi kommer tillbaks hit snart, de hinner inte ens märka att du är borta. De brukar väl inte märka att du hittar på saker när de är förstenade eller hur?"

"Nej", svarade Jessica och skrattade.

Petra, en 16-årig blond tjej, lyfte snabbt upp Jessica i stolen och cyklade sedan så fort hon kunde bort från stranden. Ungefär samtidigt som Jessicas mamma öppnade ögonen och upptäckte att hennes yngsta dotter var försvunnen så hade de hunnit mer än en kilometer iväg. Medan hennes föräldrar desperat letade över hela stranden - och började ringa runt till vänner och föräldrar till barn som gick på samma dagis - anlände de två flickorna på cykel till en liten herrgård i utkanten av staden.

Där tillbringade Jessica de närmsta tre veckorna innan hon flyttades till sitt nya hem hos sina fosterföräldrar. De var väldigt snälla. Men till skillnad från hennes riktiga föräldrar kunde de också röra sig när ingen annan kunde. De kände också till hemligheten med den 61:a sekunden.

* * *

Jessica tänkte tillbaks på första gången hon själv fick hjälpa till att föra bort en liten flicka. Emma hette hon och hade nyss fyllt fem. Hon hade förmågan, precis som Jessica själv, och uppdraget var att plocka henne när ingen annan såg det och sedan föra henne så långt bort som möjligt innan folk började leta. Men Jessica var inte ensam. När hon tänkte efter så kanske inte heller Petra hade varit ensam då hon själv fördes bort, även om hon inte hade sett någon annan röra sig.

Organisationen var alltid försiktig. Det gällde att inte avslöja hemligheten. Det var oerhört riskabelt att röva bort små barn från sina föräldrar, inte bara vid själva bortrövandet utan även perioden efteråt då de var tvungna att skaffa fram en ny identitet åt barnet. Jessica hade åtminstone fått växa upp med en fosterfamilj. Numera var det tydligen vanligare att barnen samlades ihop på ett barnhem där den officiella versionen var att barnen var föräldralösa och hade räddats undan ett liv på gatan.
Det hade i alla fall inte gått lika enkelt för Jessica när hon skulle genomföra sitt första uppdrag. Lilla Emma ville nämligen inte leka med en främmande tonårstjej utan började skrika och flydde bort från henne i lekparken. Jessica sprang efter och slet ner Emma på marken, höll handen för hennes mun och lyfte upp henne för att springa därifrån innan folk åter satte sig i rörelse.

Jessica sprang ut på gatan, mellan bilar som stoppats tillfälligt i rörelsen. Det var våghalsigt eftersom de när som helst kunde börja röra sig igen. Men i sista stund lyckades Jessica tvinga in den lilla flickan, som gjorde våldsamt motstånd, i den mörkblå skåpbilen som kördes av hennes lärare. Den befann sig också i en tillfälligt pausad rörelse och Jessica hade en liten stund tidigare öppnat bakdörren, hoppat ut och sprungit bort till lekplatsen för att locka till sig Emma. Hon klättrade in och stängde dörren efter sig samtidigt som Emma tystnade tillfälligt, kanske av chocken. Det tog bara några sekunder innan bilmotorn hördes och bilen åter befann sig i rörelse. Inom några minuter befann de sig flera kilometer från platsen och eftersom skåpbilen aldrig hade stått stilla i närheten av brottsplatsen fanns ingen koppling mellan den och kidnappningen.

* * *

Lärarna hade förklarat för Jessica att det var för hennes eget bästa. Att det var alldeles för påfrestande rent psykiskt att växa upp ensam i ett hem där ingen av föräldrarna förstod. Att leva ensam med förmågan i en värld där ingen annan hade den hade inte varit kul för henne, menade de.

"Det är väldigt många som inte klarar av pressen att inte ha någon att prata med om sina upplevelser i den 61:a sekunden. Det är inget man vill gå och bära på", sa lärarna.

På hennes lilla skola, där alla andra elever också hade förmågan, spreds rykten om hur barn som gått i vanlig skola med vanliga elever hade blivit tokiga. Andra hade mobbats för sina fantasier. När Jessica gick i sjätte klass hade det faktiskt kommit en ny kille till skolan som hade gått i vanlig skola fram tills dess. Annars var det ovanligt att organisationen kidnappade äldre barn, det var helt enkelt för riskabelt.

Peter berättade i alla fall historier om hur han hade mobbats av sina klasskamrater efter att han berättat om sina upplevelser i den 61:a sekunden. Han hade tvingats träffa skolkuratorn och till sist hade han lärt sig att ljuga och säga att han bara hade haft dagdrömmar. Snart hade han hittat på sätt att hämnas på dem som mobbat honom. En gång hade de haft skriftligt prov och tre bänkar framför honom satt en av hans plågoandar. Precis när den elake klasskamraten gått fram och lämnat in sitt prov hade Peter fått chansen att nyttja ett minutskifte. Han sprang fram till katedern, letade upp provet och suddade ut svaren på flera frågor och ändrade dem till felaktiga svar. Pojken hade fått 3 rätt av 35 möjliga och det hjälpte inte att han svor på att det inte var de svar som han själv hade fyllt i. Peter trivdes alltså mycket bättre i den nya skolan.

Jessica saknade sina föräldrar men trivdes också rätt bra eftersom hon fick lära sig att göra nya saker i den 61:a sekunden. Hon lärde sig att få den att vara längre och längre. Det blev bara roligare och roligare, tills hon en dag insåg varför organisationen hade fört bort henne. Det hade ingenting att göra med omtanke om henne och de andra barnen.

Redan i tonåren anade hon vad det handlade om men det var först efter att hon fyllt 20 som Jessica visste vilka uppdrag som hon och de andra "försvunna" barnen sattes att utföra. Det hela var ett gigantiskt kriminellt nätverk av organiserad brottslighet. En organisation som till skillnad från många andra strävade efter att hålla sig helt osynliga och månade om att brottsoffren helst aldrig skulle märka att de blivit rånade.

* * * *

Jessica kastade en sista blick mot trädgården där hon hade växt upp. Eller rättare sagt, där hon skulle ha växt upp. Hon tittade sig sedan omkring och gick sakta därifrån. Hon märkte inte att hennes mamma samtidigt tittade efter henne.

"Vad är det älskling?" frågade Fredrik.

"Inget. Jag såg bara en tjej därborta vid trädet. Det hade kunnat vara Jessica, tänkte jag. Alltså, hon var ungefär så gammal som hon hade varit. Eller är."

"Vi får hoppas att hon har det bra, var hon nu är", svarade han lugnt. Det var inte första gången hans fru tyckte sig se ett bekant ansikte. Även om det blev mer sällan nu när det gått så lång tid. Själv visste han inte riktigt vad han skulle tro men han visste innerst inne att hans dotter fortfarande levde och han hoppades att hon hade ett lyckligt liv.

"Ja", sa Anna och återvände till att rensa ogräs mellan stenplattorna.

SLUT