Professor Sanchez anteckningsböcker - prolog

När professor Sanchez avled den 4 januari 1988 visade det sig att han hade varit synnerligen aktiv i sin forskning. Inte mindre än 2874 stycken anteckningböcker samlades ihop när begravningsbyrån gick igenom hans hus i den lilla byn Sitges, strax söder om Barcelona i Spanien. Det var ett tämligen anspråkslöst hus och till grannarnas förtret var skötseln av trädgården inte det som Humberto prioriterade högst.

I sitt testamente lämnade han huset till sin syster och hennes familj, han hade själv inga barn. De hundratals armbandsur, väggur och andra klockor som fanns utspridda i huset gick på auktion efter att systern och hennes barn hade fått välja ut ett vackert väggur. Alla de tusentals anteckningsböckerna som var resultatet av hans forskning, som påbörjades redan 1909, vågade han dock inte anförtro familjen eller någon annan för den delen. Dessa skulle istället låsas in i bankvalv och få öppnas först 100 år efter hans död.

Tyvärr lyckades man inte uppfylla hans önskan. Förvaringen kom att ske i ett stort lagermagasin i Barcelonas utkant. Där försvann böckerna några år senare.

"Jag beklagar, vi vet inte riktigt var de finns längre. Vi gjorde en inventering efter flytten till det nya magasinet och nu kan vi inte längre hitta trälådorna. De dyker säkert upp igen, förmodligen har någon ställt dem på fel hylla och glömt att ändra på det i registret. Sannolikt hittar vi dem när vi gör nästa stora inventering om ett år", saAlejandro Delgado som vid den här tiden var ytterst ansvarig för Reyes lagerhotell.

Trälådorna var tre till antalet och vägde tillsammans 1167 kilo. De var ordentligt förseglade och låsta med tydlig uppmaning att de inte fick öppnas utan tillstånd från denvälrenommerade advokatbyrå som hade anförtrotts med uppgiften att vaka över dem. Att advokatbyrån gick i konkurs något år efter att Sanchez avled hade förmodligen ett samband med valet av förvaring. Reyes lagerhotell var betydligt mycket billigare än konkurrenter med säker förvaring som mer liknade ett bankvalv. Så slumpen spelade sitt spel, när advokatbyrån försvann så hade inte hellerReyes någon att skicka sina fakturor till. Och när lådorna ändå var borta så hade han heller ingen anledning att leta upp någon annan som kunde betala hyran för hyllplatsen.

Hur som helst, anteckningsböckerna var försvunna. De hittades inte vid inventeringen året därpå, eller året därefter. Alla - utom en bok som hittades av en ung pojke vid namnFelix Reyes. Ja, du gissade rätt. Han var yngste sonen i den familj som ägde lagerhotellet. Men eftersom han fann boken på gatan, en bra bit därifrån, så funderade han aldrig över att den kunde höra hemma i det stora lagret. Och pappaErnesto pratade knappast särskilt mycket hemma om hur tre lådor som skulle förvaras i hundra år plötsligt hade försvunnit.

Istället tog den 12-årige Felix med sig anteckningsboken hem till sitt rum, han läste lite i den men förlorade snart intresset. Några år senare hittade han den igen och började åter bläddra i den. Kanske öppnade han den på ett annat ställe för denna gång kunde han inte lägga boken ifrån sig. Han läste den från pärm till pärm flera gånger om de kommande åren. Och han började fundera över vart de resterande 2873 anteckningsböckerna hade tagit vägen även om han då inte visste att de var så många.

Här nedan följer några av de dagboksanteckningar som Felix fann särskilt intressanta.


Lördagen den 20 januari 1912
De senaste dagarnas experiment har fokuserat på att finna de tidpunkter under dagen då motståndet för att nå S61 är som allra minst. Det är ingen lätt uppgift eftersom varje försök ser ut att påverka min fysiska status och därmed inverkar på resultatet. Men jag tycker mig ändå se eller snarare känna vissa tydliga tendenser.
Det jag gjort är att sitta och slappna av vid varje minutskifte. Jag försöker känna efter om det motståndet är stort eller litet om jag skulle vilja träda in i tidsrummet mellan minuterna. Det är stor skillnad under en specifik timme och under en dag. Men som sagt påverkas det inte bara av tidpunkten utan även av hur jag själv mår. Om jag nyligen ätit eller rört mig mycket.
Jag har bestämt mig för att göra ett test varje dag vid en viss minut under en viss timme och se om jag kan få till en bra bedömning av svårigheten att nå S61. Jag kommer att göra det på skalan 1-10. Genom detta tillvägagångssätt hoppas jag kunna eliminera påverkan av tidigare försök.
Idag kommer jag därför att starta med heltimmarna, skiftet till kl 08.00, kl 09.00 osv. Imorgon blir det 08.01, 09.01 osv, dagen därpå tredje minutskiftet. På detta vis bör jag ha täckt in halva dygnet inom två månader, och de kommande två månaderna får jag ägna åt den mörka delen av dygnet. Detta faktum är för övrigt något jag också måste ta i beaktande och sannolikt göra kontrollmätningar av under sommarhalvåret. Kan det vara så att även solen har inverkan på detta fenomen?

Onsdagen den 24 januari 1912
Idag har jag provat minutskiftet mellan 03 och 04 varje timme mellan åtta och tjugo. Redan nu börjar jag se ett visst mönster som ska bli spännande att följa. Vissa timmar är det i stort sett noll på skalan, det känns som en stark barriär. Men Jag har redan prickat in en 10:a på skalan, vid skiftet mellan 12:00 och 12:01. Minutskiftet därpå sjönk det till en sexa.
Egentligen är det ganska vanskligt att göra dessa jämförelser eftersom det handlar om känslor, det kan vara subjektivt för mig. Men jag tror ändå att experimentet kan ha ett värde och därför kommer jag att fortsätta. Jag noterar allting i ett rutschema längst bak i denna bok där siffran avser det minutskifte som följer på den angivna tiden. När jag satt en 10:a i kolumnen 12 på rad 0 innebär det alltså nivån på skiftet från 12:00 till 12:01.
Parallellt med mina egna experiment avseende vilka tidpunkter som gör det enklast att nå S61 så studerar jag även litteraturen i jakt på ledtrådar. Jag tvivlar på att jag är ensam i världen om att kunna nå detta tillstånd, det skulle i så fall innebära att jag är sinnesjuk - något jag än så länge vägrar att tro.

Måndagen den 5 februari 1912
Experimentet fortskrider. Kände mig lite trött häromdagen och är rädd att det kan ha påverkat resultaten av forskningen. Jag har redan hittat flera 10:or ytterligare på skalan. För att vara fullt fokuserad på att känna av nivån vid varje minutskifte som ingår i studien har jag valt att spara energi under resten av dagarna. Ser redan fram emot den 19 mars då jag är framme vid rad 59 i schemat.

Söndagen den 26 maj 1912
Studien av de skiftande energibarriärerna har nu avslutats och jag har ägnat helgen åt att analysera resultatet. Eftersom jag inser att det är svårt att skilja mellan exempelvis nivå 9 och 10 så har jag valt att dela in nivåerna i tre grupper.
Grön 7-10 - här känner jag att motståndet för att nå tidlöshet är lägst
Blå 4-6 en mellannivå, större motstånd
Gul 1-3 lägsta nivån, ännu större motstånd men fortfarande tydliga öppningar
Resterande del av minutskiftena känns det som om det är mer eller mindre omöjligt att nå S61. Ett lustigt mönster är att jag hittade exakt 61 förekomster i respektive grupp, alltså 61 st gröna skiften, 61 blå och 61 gula. Eftersom jag inte fick ihop detta förrän jag summerade mina anteckningar så tycker jag mig kunna utesluta att jag påverkat nivåsättningen eller grupperingen för att nå just siffran 61. I alla fall om det inte skett genom någon matematiskt uträkning i mitt undermedvetna.
Ikväll ska det bli skönt att sova ut ordentligt nu när jag är tillbaks i den normala dygnsrytmen. Dessa veckor då jag undersökt minutskiftena på natten har varit påfrestande för kroppen. Att sova när det är ljust ute är sannerligen inte enkelt.

Måndagen den 27 maj 1912
Jag vaknade tidigt idag. Tänkte här skriva ner några idéer till min kommande forskning utifrån det rutnät jag tagit fram de senaste månaderna. Det finns nu flera olika oerhört spännande vägar att välja.
Egna försök att nå S61. Vad kan jag göra i S61? Hur lång tid går det att stanna i S61? Jag överväger att skapa någon sorts manuell klocka för att kunna mäta tiden då tiden står stilla. Kanske kan man göra ett urverk som går att röra framåt. Jag har tidigare gjort enkla experiment med att dra streck för varje sekund som jag uppskattar har passerat sedan jag gick in i S61. Men det skulle underlätta med ett riktigt urverk som kan mäta sekunder och minuter. Hittills har jag aldrig lyckats tillbringa mer än drygt 30 sekunder i S61. Är detta en maxgräns eller går det att vara där längre? Nu när jag har kartlagt de tidpunkter då det bör vara enklast kanske jag kan utöka denna tid.
En annan väg skulle kunna vara att sätta mig nere i byn och gå in i S61 vid någon av de gröna minutskiftena och bara iaktta för att se om det finns andra som lyckats nå S61. Jag betvivlar att jag är ensam om denna förmåga på vår planet. Sannolikheten för att träffa andra som kan röra sig i S61 måste vara störst exempelvis vid 12-slaget.
Jag vill även ytterligare utforska den fysiska påverkan som jag kan göra i S61. Är det möjligt att springa och hoppa i S61? Hur påverkas olika objekt som jag vidrör? Jag har redan observerat hur föremål kan bli tyngdlösa i S61 och förefalla sväva i luften men samtidigt lätt förlora detta tillstånd då jag vidrör dem.
Dessutom måste jag också se över min finansiella situation. Jag måste hitta ett sätt att finansiera min forskning, annars är risken stor att jag får börja jobba på skofabriken igen. Frågan är vem som är beredd att betala för minautforskningar av en dimension som ingen har sett eller hört talas om?

Kalla det ett märkligt sammanträffande. Men på den bok som Felix hittat hade professor Sanchez skrivit på framsidan, med en vit krita, i nedre hörnet följande ord: "Sanchez anteckningar #61".