"Varsågod, här är er box" sade den anonyme bankmannen och överräckte en metallåda med måtten 27 x 47 x 8,5 centimeter och lämnade den unga kvinnan ensam i rummet. "När ni är klar så ringer ni bara på klockan så kommer jag tillbaks och låser."
Hon nickade till svar och väntade tills han hade stängt dörren bakom sig innan hon öppnade lådan. Hon tittade snabbt igenom innehållet. Kopior av några olika gamla kontrakt, ett armbandsur tillverkat någon gång i början av seklet, några smycken, ett par kuvert med enstaka sedlar i främmande valörer - minnen från olika resor. Ingenting som fångade hennes intresse. Men så, längst ner i botten av metallboxen låg så en svart anteckningsbok. Nere i ena hörnet satt engulnad etikett där någon skrivit "Professor Sanchez #1478".
Hon stoppade ner anteckningsboken i sin portfölj, stängde metallboxen och ringde på bankmannen.
"Hittade ni vad ni sökte?" frågade han.
"Det återstår att se", svarade Alicia Lopez och gav honom ett litet leende innan hon försvann uppför trappan ut i bankens storslagna entréplan. Hon hade klätt sig för att smälta in, kavaj, vit blus under och en matchande kjol som slutade strax ovanför knäna. Svarta skor med höga, men inte för höga, klackar. Hon var klädd som vilken affärskvinna som helst här iZürich. Det pirrade lite i magen på henne, hon hade sett fram emot det här ögonblicket ända sedan advokaten kontaktat henne tre månader tidigare.
Alicias mormor hette Blanca Sanchez innan hon gifte sig och var syster till Humberto Sanchez, en professor som fördjupade sig i något ämne som ingen egentligen kände till. Vid sin död testamenterade han alla sina anteckningsböcker som sedan försvann spårlöst. Eller rättare sagt, man trodde att det var samtliga anteckningsböcker. Det hade visat sig att dessa böcker dök upp på de mest oväntade platser runtom i världen. Antingen var det de ursprungliga böckerna som kommit på villovägar, eller också fanns det kopior. Den anteckningsbok som låg i Alicias väska hade nämligen legat i bankfacket ända sedan hon själv föddes enligt advokaten iBarcelona som hade tagit med sig uppdraget från sin tidigare byrå som gick i konkurs.
Advokaten hade förstås inte sagt något om boken. Förmodligen visste hon inget om den. Hennes uppdrag var att överlämna ett förseglat kuvert till AliciaLopez på hennes 25-årsdag som infann sig den 4 januari 2008. Hennes farmors bror hade dött samma dag som hon fyllde fem, vilket hon hade tydliga minnen av eftersom farmorBlanca hade fått ett telefonsamtal från sjukhuset med dödsbeskedet ungefär samtidigt som Alicia skulle blåsa ut de fem ljusen på sin tårta.
När hon återvänt till sin lilla lägenhet i centrala Barcelona sprättade hon upp kuvertet och läst brevet från Professor Sanchez. Samtidigt som hon läste det hörde hon hans röst ur det förgångna:
"Berätta inte för någon att du kan det här. Lova mig det, Alicia."
Han hade desperat försökt inpränta sina lärdomar i den lilla Alicia som knappt var medveten om sin förmåga eller vad man kunde göra med den. Under sin uppväxt hade hon blivit mer medveten men hon längtade efter att få det förklarat för sig. Hon hade haft lust att resa jorden runt för att få träffa andra som hade samma förmåga, att hitta någon som hon vågade diskutera det med. Men den gamle professorn hade lyckats skrämma henne med sina berättelser även om hon hade väldigtvaga minnesbilder och ibland undrade vad som var saga och verklighet i de upplevelser som Humberto Sanchez delade med sig av.
Hon vecklade ut brevet och läste de handskrivna raderna.
Kära Alicia,
När jag skriver dessa rader vet jag inte hur lång tid jag har kvar i livet. Kanske får jag leva till jag blir 100, kanske inte. Risken är att jag blir mer förvirrad och därför väljer jag att skriva detta brev till dig nu och placera mina viktigaste anteckningar i tryggt förvar hos någon som förstår att det är verklighet.
Jag vet att du känner till den 61:a sekunden. Det är ett märkligt tidsrum som fyllt mitt liv. Jag tror att du nu är mogen att följa i mina fotspår om det är detta du önskar. Det är ett fantastiskt äventyr men jag måste erkänna att det också varit ett ensamt liv med många skrämmande upplevelser.
Det är en makt som medför ansvar. Använd din kraft ansvarsfullt och var försiktig med vem du avslöjar den för. Det finns fler än du och jag som känner denna hemlighet.
Efter min död kommer jag att testamentera alla mina anteckningsböcker i säkert förvar. Jag funderar på att låta dem lagras i ett bankvalv i 50 eller 100 år efter att jag dött. Egentligen skulle jag vilja se till att någon fick möjlighet att fortsätta min forskning men eftersom jag inte vågar lita på någon av de organisationer som behärskar hemligheten så får jag välja en annan lösning.
Det finns ett bankfack i Schweiz där jag låst in en av anteckningsböckerna. Jag tror och hoppas att du kommer att ha nytta av den kunskap som finns i bok #1478 när du bestämmer dig för hur du ska gå vidare i dina egnautforskningar av S61. Om du är intresserad vet jag att du kan använda din förmåga för att komma åt de övriga anteckningsböckerna när du känner dig mogen för det.
Lycka till och var försiktig!
Humberto
På en bifogad lapp fanns instruktioner och adressen till banken i Zürich.
Nu satt hon på ett hotellrum i Zürich. I händerna höll hon en av många anteckningsböcker som Professor Sanchez hade fyllt med sina tankegångar. Hon tog ett djupt andetag innan hon öppnade boken och började läsa.
2 november 1945
Det är dags för mig att sammanfatta bilden av de två organisationer som dominerar S61. Jag har tidigare berört båda organisationerna var för sig i mina anteckningar utspritt. Jag vet av erfarenhet att man ska akta sig för att sätta etiketter och slå fast vem som är ond och vem som är god eftersom alla människor är lite av varje. Men i mina ögon är uppdelningen tydlig mellanDonquish och VIP.
Inte heller är det helt osannolikt att det finns fler organisationer än dessa två. Även om mina efterforskningar tydligt visar deras globala räckvidd kan det finnas lokalautmanare som är än mer dominerande på sin hemmaplan. Framför allt i Sydamerika där jag inte tillbringat särskilt mycket tid.
En viktig pusselbit fick jag igår i mitt möte med Engelsmannen, se även anteckningsbok #2153.
(Alicia suckade högt för sig själv. Varför hade han inte lagt med även den boken om det nu fanns viktiga anteckningar där? Det irriterade henne men hon fortsatte läsa.)
Jag har länge misstänkt att det pågår en maktkamp. Så har det varit i alla tider. Det som är värdefullt och åtråvärt slåss människan om. Skillnaden mot guld och silver är att de allra flesta människor är omedvetna om denna kamp som pågår runtomkring dem. BådeDonquish och VIP:arna är noga med att hålla sig osynliga.
De har mycket gemensamt men är samtidigt väldigt olika. Framför allt i deras syfte. Båda gömmer sig bakom en väldigt oskyldig fasad.
Donquish
Ser vid första anblicken ut att vara en kristen kyrka med en stor mängd kloster spridda över världen. De är mycket hemlighetsfulla men samtidigt väl dokumenterade. Jag har läst allt jag kunnat hitta omDonquish-ordern och tycker mig se en hel del luckor i deras historik som tyder på att fakta utelämnats eller att det helt enkelt är påhittat alltihop.
Det är vanligt att klostren tar emot barn som är svåra att hantera. Barn som ständigt rymmer hemifrån eller verkar frånvarande på olika sätt "räddas" av munkarna och fostras till ett liv bakom murarna. Enligt dem själva lever munkar och nunnor hela sitt liv i klostret bortsett från att de ger sig ut på vandringar för att samla in pengar. Pengarna används till att sprida budskapet om Gud och att såväl uppehålla som bygga nya kloster.
Donquish har enorma finansiella tillgångar. Det verkar vara ytterst ovanligt att utomstående släpps in på klostren och alla besök som gjorts av journalister verkar ha skett på samma fyra-fem olika kloster av de hundratals som finns runtom i världen.
Det är inga fromma munkar som lever i klostren. Deras grå kappor är en täckmantel för en samling tjuvar som använder S61 för att kunna stjäla. Jag har sett munkar som samlar allmosor urförbipasserandes plånböcker under Sekundens tidevarv. Jag är också övertygad om att flera ouppklarade spektakulära inbrott har begåtts av denna organisation.
Hade jag varit lite yngre så hade jag varit nyfiken på att försöka ta mig in i något av deras kloster för att se vilka rikedomar som döljer sig där. Men jag är rädd för att det är ett rent självmordsuppdrag att försöka smyga sig in i ett högkvarter som bevakas av munkar som vigt sitt liv åt att nå S61.
V.I.P.
VIP är en förkortning av de latinska orden "Via(tor) In Perpetuus" som betyder ungefär "Budbärare i evig rörelse" vilket säkerligen syftar på förmågan att kunna röra sig i den 61:a sekunden när ingen annan kan göra det. Jag misstänker att ävenVIP:arna använde någon form av sällskap som täckmantel tidigare, kanske någon religiös orden eller kyrka. Numera har de dock en väldigt publik front.
VIPstory Agency är välkänd i journalistkretsar. Utåt sett är det ett nätverk av frilansskribenter, fotografer och faktainsamlare som specialiserat sig på reportage från hela världen. De levererar intervjuer som inga andra journalister lyckas få och de är extremt kräsna med vilka de anställer. Oftast plockar de upp helt okända unga skribenter och fostrar dem tillstjärnreportrar. De anställda brukar prata om att "På VIPstory lär du dig saker som du inte lär dig på journalistutbildningen".
Genom åren har VIPstory Agency vunnit fler Pulitzer-priser än någon annan nyhetsbyrå eller enskild tidning. För att vara en täckmantel är det fascinerande att se hur synliga deras medlemmar är. De gömmer sig genom att vara fullt synliga.
När man tittar bakom kulissen upptäcker man att de bara anställer personer med förmågan att nå S61. Och det verkliga syftet med organisationen är inte att leverera läsvärda artiklar även om det sannolikt är ett sätt att finansiera organisationen. Nej, min teori är attVIPstorys medarbetare jobbar hårt i det fördolda för att städa upp efter alla brottslingar som springer lösa i S61. Jag har själv sett det hända med egna ögon under en av mina resor. Denna finns nedtecknad i bok #1207.
Emellanåt leder detta till hårda duster med Donquish. Båda organisationerna är dock försiktiga av rädsla för att hemligheten ska komma ut. Nu i slutet av 1900-talet har de all anledning att vara försiktiga när videokameror blir vanligare och risken att avslöjas är mycket större än den var för 100 år sedan.
Kampen mellan dem
Efter mitt möte med Engelsmannen har jag blivit övertygad om att det råder en slags maktbalans mellan dessa båda organisationer.VIP:arna vågar inte avslöja Donquishs hemliga täckmantel av rädsla för att själva bli avslöjade. Istället koncentrerar de sig på att rekrytera så många personer med förmågan att nåSecond 61 som möjligt, redan i unga år. Det råder en kamp om talangerna och den kommer långsiktigt att avgöra styrkan mellan de två S61-makterna.
Dessutom finns det ett antal personer med varierande förmåga som, precis som jag själv, står utanför maktkampen av olika skäl. Ofta för att de inte känner till de två organisationerna. Det beror lite på vad man väljer att göra med sin förmåga. Det är sannolikt fullt möjligt att gå igenom livet och nyttja sin förmåga sporadiskt utan att någonsin träffa på någon annanPausare (det här var en benämning som Engelsmannen använde).
Men en del väljer att stå utanför av andra skäl. De kan ha fått frågan men väljer att stå kvar som neutrala. När jag läser tidningarna upptäcker jag varje dag nyheter där händelser kan förklaras med att någon av de inblandade besitter Förmågan.
Det fanns åtskilligt fler sidor i anteckningsboken. Det fanns tidningsklipp där Professor Sanchez hade markerat och förklarat varför någon med Förmågan måste vara inblandad. I vissa fall verkade det logiskt, i andra liknade det mer konspirationsteorier i Alicias ögon.
Boken innehöll också en lång lista på namn. Personer i olika länder som professorn hade listat ut var Pausare. När Alicia bläddrade genom sida efter sida med namn så kände hon en klump i magen och hon tittade sig omkring i rummet för att se att det inte fanns någon där. Hon insåg att den här listan var oerhört värdefull för båda de två organisationerna. Hon undrade om de hade varit professorn på spåren? Om han hade haft ett avtal med någon av dem som gav honom skydd? Vem hade finansierat hans forskning? Frågorna bara bubblade fram inom henne.
Plötsligt kändes inte hotellrummet tillräckligt säkert. Hur många Pausare fanns det i Zürich? Tänk om någon hade skuggat henne hela vägen från Barcelona och följt med henne inne på banken?
Hon insåg att hon hade nått en vändpunkt i sitt liv. Inom sig kände hon en blandning av skräck och förtjusning. Dels skräcken för att någon bevakade varje steg hon tagit under en längre tid, kanske hela hennes liv, dels förtjusning över att äntligen ha hittat en ny ledtråd i sitt livspussel. Många söker efter meningen med livet, hon hade just funnit meningen med sitt. Nästa steg var att söka sig tillVIPstory Agency. Trots sina medelmåttiga insatser i uppsatsskrivning under skoltiden kände hon sig säker på att bli antagen tack vare sina andra meriter.
"Journalist? Det hade jag aldrig trott att jag skulle bli", sa hon till sig själv och log. Glädjen var starkare än rädslan i detta ögonblick.
SLUT