Låt mig förklara hur det fungerar

"Låt mig förklara hur det fungerar", sa hon och det lät som om hon var nära att få ett rejält utbrott igen. Ilskan kokade inom henne och det lyste igenom i ögongen.

Han lyssnade lugnt på henne. Antecknade lite emellanåt. Hon hade tackat nej till att han skulle använda bandspelaren. Det här var avsett för hans öron och ingen annans.

"Okej, börja från början", sa Robert.

Hon tog en klunk vatten ur glaset och lutade sig sedan bakåt i fåtöljen. Han satt mittemot henne i en annan fåtölj. Mellan dem stod ett lågt soffbord som var rensat från tidningar. Utanför kastade vinden runt överblivna reklamblad från ICA bland bilarna på parkeringen. Det kunde varit en ruggig höstdag i september, men det var strax före jul och regndropparna som slog mot takplåten borde ha varit vita snöflingor.

"Okej, jag upptäckte det först när jag var liten. Jag var bara en liten flicka när jag märkte att det gick att stoppa tiden. Det var som om alla stelnade till runtomkring mig, du vet ungefär som i Narnia när häxan förvandlar alla till sten."

"Du menar att alla blev förstenade utom du?"

"Alltså, det är inte så att människor och djur blir förstenade. Det är snarare som om tiden stannar, ingenting rör sig. Inga bilar, inga fåglar, ingenting. Alla andra har stängda ögon. Och så blir det alldeles, alldeles tyst. Det känns ungefär som en sån där mardröm man har ibland när man är helt ensam i hela världen och alla andra är borta, fast alla finns där, det är bara det att de inte kan röra sig."

"Har du någonsin funderat på om det är en dröm?"

"Ja, det är klart jag har. Men jag vet att det inte är det", sa Sandra och mötte hans blick.

"Okej, berätta mer om vad du gjorde när du var liten."

"I början så tittade jag mig bara omkring, jag kunde se detaljer som man inte lägger märke till när tiden går i vanligt tempo. Tänk dig själv om du är mitt i ett samtal och plötsligt får tid att tänka ut ett riktigt klurigt svar på en fråga som någon ställt. I vanliga fall har du kanske två sekunder på dig, tänk då om man kan få en minut istället. Det blir mycket smartare."

"Jo, det skulle man ha nytta av ibland", sa Robert.

"Sedan upptäckte jag att jag kunde röra mig också. Först bara lite. Men efterhand så lärde jag mig att gå omkring medan alla andra stod förstenade. Ja, jag hittar inget bättre ord att beskriva det även om de inte var förstenade. Snarare pausade mitt i en rörelse. Hur som helst, du kan ju räkna ut hur duktig jag var när vi lekte kurragömma. Så fort någon var på väg att hitta mig så kunde jag nyttja den 61:a sekunden till att flytta mig till ett nytt gömställe."

"Den 61:a sekunden?"

"Ja, sekund nr 61. Alltså den extra tiden som man kan få mellan den 60:e och den första sekunden. Mellan varje minut. Det var någon som kallade det för den 61:a sekunden. Men egentligen är det flera sekunder."

"Hur lång tid kan du röra dig mellan minuterna?"

"Jag vet inte. Om jag har en klocka på mig så står den ju stilla hela tiden. Tiden går inte. Det är bara jag som har extra tid och kan röra mig och göra saker trots att andra inte kan."

"Intressant. Vem var den där någon som kallade det för den 61:a sekunden."

"Det kan jag inte berätta."

"Du menar att det inte bara är du som kan göra det här, stoppa tiden?"

"Jag stoppar inte tiden. Jag rör mig medan tiden står stilla, det är inte samma sak. Självklart är jag inte ensam, det är inget magiskt mirakel. Det är bara en förmåga som många har, mer eller mindre."

"Okej, jag förstår."

"Nej, det gör du inte. Du tror att allt det här rör sig i mitt huvud, du har inte trott på ett enda ord som jag har berättat", sa hon samtidigt som hon höjde rösten.

"Nej, okej det var fel att säga att jag förstår. Men jag försöker förstå. Men det är väl inte så konstigt att det låter obegripligt. Det är ju inget man läser om i tidningen varje dag, eller hur?"

Hon skrattade för sig själv. Det var precis det som hände. Dr Robert Jennings hade ingen aning om det men så gott som varje dag kunde han läsa om saker som hade hänt i den 61:a sekunden. Däremot var det få som visste hur det hade gått till. Hon visste inte själv alla gånger men hon misstänkte, hon såg tecken och samband som de vanliga 60-sekundarna inte gjorde. Hon kunde ana att stölder hade begåtts av folk som missbrukade förmågan. Hon kunde se hur olyckor kanske inte var olyckor utan arrangerade av en anledning.

"Nej, kanske inte. Men det är vanligare än du tror."

"Så du lärde dig att behärska den här förmågan allt bättre för varje år som gick. När upptäckte du att det fanns fler som kunde röra sig när världen stod stilla?"

"Jag tror jag var tio eller nått sånt. Det var en dag på stan och jag tog en liten paus, jag brukar göra det ibland. Bara koppla av och njuta av tystnaden och stillheten. Jag tror det finns rätt många som mediterar som befinner sig i den 61:a sekunden utan att vara medvetna om det egentligen. Så i alla fall, jag tog en liten paus eller time out och stod helt stilla och bara njöt. Då plötsligt såg jag längre bort på gatan att någon rörde sig, jag fick bara en glimt av det men jag var helt säker på att det var en människa som hade rört sig."

"Och då insåg du att du inte var ensam?"

"Ja. I samma ögonblick förstod jag. Och det gjorde mig samtidigt rädd. Det var ju en rätt skön känsla när det bara var jag ensam i hela världen. Egentligen hade jag väl anat att jag inte skulle vara helt ensam om det. Men att jag skulle träffa på någon mer som kunde röra sig, det var faktiskt inget som jag hade funderat över innan dess. Men nu tänker jag på det varje gång jag försvinner in i den 61:a sekunden. Det finns alltid en viss rädsla att möta någon annan där."

"Rädsla säger du? Är det inte skönt att ha någon att dela det med?"

Hon skrattade.

"Sa jag något roligt?" undrade Robert.

"Jo, det skulle man kunna säga. Visst, det skulle vara härligt om jag kunde ha den här konversationen med någon som visste vad jag pratade om. Som hade upplevt det. Problemet är att inte alla som har den här förmågan är, vad ska jag kalla det, goda. Ibland undrar jag om det är en förbannelse. Det är en gåva men också en börda. Att sitta här när jag kunde använt min förmåga till att rädda liv. Samtidigt är det ingen säker plats, den 61:a sekunden."

"Hur ofta besöker du Sekund 61 nu för tiden?"

"Bara när jag är absolut tvungen att göra det", svarade hon.

"Okej, Sandra. Jag tror att vi ska träffas på onsdag igen och prata mer om det här. Det är väldigt spännande att höra om den här 61:a sekunden som du pratar om. Jag tror att vi tillsammans kan hitta förklaringen till varför du... har råkat ut för den", sa Robert samtidigt som han stoppade ner sitt anteckningsblock i väskan. När han tänkte tillbaks på det så var han i alla fall nästan helt säker på att han hade stoppat ner den i det ögonblicket. Men anteckningarna var borta. Han hade till och med ringt ner till kliniken och bett personalen titta i hans rum direkt när han upptäckte att sidorna i blocket saknades och han hade letat igenom sitt kontor. Men arken var spårlöst försvunna.

Det retade honom enormt eftersom det innehöll känsliga anteckningar om en patient och det kändes som om han hade svikit hennes förtroende. En liten, liten del av honom tvivlade på om han verkligen hade gjort några noteringar under samtalet eller om han hade låtit sig uppslukas så totalt av hennes fantasifulla berättelse att han helt glömt bort det.

Sandra försökte tyda doktorns spretiga handstil. Det var nästintill omöjligt att hitta innebörden i kråkfötterna, det liknade inget hon var van vid. Innan hon ställde sig vid dörren framför Robert Jennings, som precis hade stoppat ner anteckningsblocket i sin väska, rev hon omsorgsfullt sönder de fyra A4-arken i små centimeterstora bitar och gömde dem sedan i sin knutna näve. Lite senare på dagen slängde hon dem i en soptunna i en annan del av mentalsjukhus där hon var intagen. Hon tyckte det var skönt att prata med någon om sina upplevelser men hon ville ändå göra allt för att se till att ingen annan tog del av dem. Hon var inte helt säker på att hon var ensam i den 61:a sekunden, ens på sjukhuset.