Han mindes det fortfarande som om det hade hänt för några timmar sedan. Varje sekund hade etsat sig fast på näthinnan, eller snarare i något hörn av hjärnan där minnen lagrades på något oförklarligt sätt. Egentligen var väl inte det här mycket märkligare eller mindre komplicerat att förklara. Skillnaden är att alla vet att vi kan minnas saker genom att en klump av vätskefylld vävnad tar hand om informationen.
Alla kan minnas.
Men inte alla kan utnyttja de där extra ögonblicken som finns där varje dag, varje timme, varje minut. Ingen vet hur många som kan göra det. Det har gjorts åtskilliga försök att uppskatta det genom att räkna de kända fallen inom vissa områden och jämföra med folkmängd, utbildning och gener. Men det fanns inga entydiga svar.
Thomas Thompsson hade sin egen teori. Han menade att alla människor på hela planeten hade förmågan djupt inuti sig men att det numera bara var ett fåtal som kunde använda den. Han hade under sina resor runtom i världen träffat på personer som vid enstaka tillfällen hade lyckats utföra sådant som bara de mest vältränade VIP:arna klarade av. Men det skedde under väldigt speciella omständigheter och de lyckades aldrig upprepa det av egen kraft på begäran. Kanske var det en av våra primitiva instinkter vars behov hade minskat i takt med civilisationens framsteg och därför sakta försvunnit ur vår repertoar.
Själv mindes Thomas sitt första besök i minutskiftets tid. Han mindes de röda siffrorna på klockradion och i efterhand var det enkelt att förklara samtidigt som det var ett klockrent exempel på sambanden bakom fenomenet.
Det var i mellandagarna 1977, han var sju år gammal och satt i mörkret i sitt rum och lekte med några julklappar som han fått några dagar tidigare. När han pratade med andra på Waltermans gård om deras upplevelser av den första gången så var det märkligt många som pratade just om tiden före och runt jul. Det fanns förmodligen en logisk förklaring till detta också. Kanske var det något med tidevarvet som gjorde det, kanske handlade det om att det var en tid då många var glada och avspända, framför allt barnen.
Hur som helst, han satt där och det var rätt mörkt i rummet. Eller rättare sagt det blev helt mörkt i rummet när lampan i taket blinkade till några gånger och sedan slocknade. Det enda som syntes i rummet var ett svagt ljust i fjärran genom fönstret, en gatlampa eller möjligen grannen. Thomas och hans familj bodde på den tiden i hus ute på landet så himlen var verkligen svart på natten och inte förorenad av stadens ljus.
Ytterligare en sak syntes dock i mörkret. Hans klockradio lyste med röda kantiga siffror och visade 19:19. Lite lustigt. Han brukade notera just de där tillfällena på dygnet när siffrorna utgjorde speciella mönster. Som 11:11 eller 22:22 då han egentligen skulle sova och inte ligga vaken.
Nu reste han sig för att gå ut och leta upp pappa så att han kunde byta glödlampan.
Men foten fastnade i sladden till klockradion, precis som den gjort många gånger förr. En gång hade han snubblat över sladden och dragit ner klockradion i golvet så att den slocknade helt och pappan fick lämna in den på lagning. Nu kände han hur klockradion gled över nattduksbordet, tippade över kanten och föll mot golvet.
Men när han vände sig om, en instinkt för att fånga radion innan den slog i golvet, så hängde klockradion upp och ner. Men den hängde fritt i luften, utanför det lilla blå bordet där den stått och där mamma brukade ställa sitt vattenglas de gånger han var sjuk. Siffrorna på klockradion var också upp-och-nervända och visade nu istället 61:61.
Han tittade på klockradion som svävade där i luften. Thomas stirrade. Även sladden hängde tyngdlös i luften. Han försökte röra sig mot radion, men det var inte lätt. Det kändes ungefär som när han försökte springa på botten av en simbassäng fast motståndet var ännu starkare. Han kände ingen panik utan mer förundran och förvåning.
Hans arm rörde sig långsamt framåt. Det kändes som en evighet, men samtidigt stod tiden stilla på klockradions display och den hängde kvar i luften. Han fick anstränga sig för att röra resten av kroppen mot sängens huvudända och slutligen nådde han fram. Han sträckte sina båda händer mot klockradion och kunde känna plasten mot sina fingerspetsar. Samtidigt såg han hur klockan slog om och visade istället 02:61 innan den föll mot golvet med ett brak.
Radion startade och spelade "Feels like the First Time" med Foreigner. Varje gång, det var inte ofta numera, han hörde den låten så tänkte han tillbaks på sin första gång. När musiken skränade ur den dåliga enda högtalaren på den svarta klockradion så insåg han också hur tyst det hade varit när tiden stod still. Han hade inte hört någonting annat än sitt eget hjärtas något förhöjda rytm.
Han lyfte upp klockradion från golvet och vände den rätt. Den visade 19:20 men slog snart över till 19:21. Det var hans första upplevelse av den 61:a sekunden. Men långt ifrån den sista. Han brydde sig aldrig om att berätta för sina föräldrar eller sin lillebror, det var hans egen lilla hemlighet redan då.
Hans familj visste ingenting nu heller. De hade fått veta att han lämnat England för att åka till Sverige och jobba som lärare på Waltermans gård utanför en stad som hette Helsingborg. Ibland önskade han att han kunde berätta. Han hade hoppats att kanske hans bror hade samma förmåga. Kanske hade han det också, det var inte lätt att veta vilka som visste och vilka som inte visste.
Han visste att de som kom till till Waltermans gård var de allra duktigaste. De som likt Thomas redan i unga år kunde ta sig till den 61:a sekunden inte bara vid minutskiftet mellan den ettusen etthundra femtionionde (1159) och den ettusen etthundrasextionde minuten (1160) på dygnet utan mellan vilket minutskifte som helst av de 1440 minutskiftena som inträffade varje dag. Det var en form av elitskola. En del av eleverna kom från andra länder och levde som på internat, mer eller mindre officiellt. Andra gick i vanliga skolor inne i stan eller någon av de kringliggande orterna och kom bara dit på eftermiddagarna för att lära sig mer och träffa andra med samma förmåga.
Thomas ansåg att han hörde hemma på den goda sidan. Han ville jobba med att utforska den 61:a sekunden och vad den kunde göra för världen. Han hoppades att hans egna elever skulle bli goda medborgare som nyttjade sin förmåga på ett bra sätt. Många av de äldre talade om att dagens ungdomar inte förstod kraften samtidigt som många av dem hade förmågor som vida översteg tidigare generationers. De äldre tyckte att barnen saknade respekt för den 61:a sekunden som kunde vara farlig på många sätt. I en tid som präglades av kändisskap fanns det otaliga exempel på personer som använde sin förmåga till att skaffa sig fördelar som i slutändan innebar kändisskap men framför allt rikedomar.
Thomas visste själv att det fanns trollkarlar som använde sig av den 61:a sekunden för att utföra vissa mer avancerade trick. Samtidigt visste han också att det var oerhört riskabelt att använda förmågan på ett sådant sätt. Vad de lärde ut vid skolan var precis vad som lärts ut i hundratals år - håll en låg profil och avslöja inte din förmåga för främlingar.
Han hade hört rykten om att en maktkamp var på väg att segla upp i världen. Det fanns ett antal olika sällskap som i varierande grad hade kunskaper om den 61:a sekunden. Alla hade inte samma bild av hur krafterna skulle brukas och det fanns inte heller någon som hade självskriven rätt att besluta över andra. Några av de äldre var oroade över att en mobilisering av onda krafter var på gång. Ibland talade de om hundraåriga legender som förutspådde en framtida uppgörelse mellan olika klaner.
Det var en av många saker som snurrade i Thomas skalle då han funderade över om han skulle acceptera erbjudandet att bli rektor för skolan. Eller om han kanske skulle söka sig till underrättelsetjänsten som hade sitt högkvarter några mil bort, i en anonym fastighet mitt inne i stan. Båda alternativen var spännande och intressanta. Snart skulle han bli tvungen att fatta sitt beslut.
Jag låg och tittade i taket där vår klockradio visar klockan. Jag lekte lite med siffrorna som visar andra siffror när man vänder dem upp och ner. Plötsligt insåg jag att det fanns en tid på dygnet när det visade 02:61 upp och ner. När jag sedan kläckt det så fortsatte jag leka med tanken och så växte idén fram till den här berättelsen.